Hösten 2002 blev Petra sjukskriven på grund av en knäskada. Tack vare att kryckor och isiga trottoarer inte är kompatibla så hittade hon oanade möjligheter till att roa sig på nätet. Genom tips från goda vänner hittade hon en community kallad Nightlife. Där fanns redan Tommy och som tur var lyckades han nosa rätt på Petra ganska snart. Det var så det hela började.

Den 21 februari 2003 träffades vi på riktigt för första gången efter att vi gått från Nightlife till ICQ till långa telefonsamtal. Från den dagen är det vi. Det dröjde inte länge innan det bestämdes att Petra skulle lämna Uppsala och flytta till Stockholm. I juli 2003 gick flyttlasset och stuvades in i Tommys förråd i ett par månader tills vi fick tillträde till den nya trean som skulle bli vår gemensamma bostad. I mitten av september 2003 flyttade vi in. Sambolivet visade sig fungera bra. Aktiva och impulsiva Petra var en frisk fläkt som livade upp hos lugna och sansade Tommy. Tommy lyckades i sin tur att få stopp på en hel del av Petras allt för impulsiva handlingar tack vare sitt lugn och sin förmåga att verkligen tänka igenom allt först. Vi kompletterar varandra bra helt enkelt.

Den 20 maj 2005 gifte vi oss. Det var en borglig vigsel med endast dom närmaste närvarande. Efter vigseln bjöd vi på lunch på Hotel Diplomat och när den var uppäten fick gästerna åka hem och hela kvällen stod till vårt egna förfogande. Vi firade genom en fantastisk middag i Franska matsalen på Grand Hotel. Vännerna fick fira oss lite senare, den 10 juni. Då hade vi en fest för alla vänner under lite mindre formella omständigheter. Strax därefter bestämde vi oss för att vi kanske skulle försöka skaffa barn, det kan ju ta ett tag om man får tro Petras mamma. Det tog två veckor...

Den 5 april 2006 föddes vår älskade Elliot efter 17 mödosamma timmar, varav fem hemma. Från första stund har hans härliga lilla ansikte etsat sig fast på våra hornhinnor och finns där natt som dag. Att bli föräldrar är det största som hänt oss. Under dom första månaderna hann vi nog gå igenom alla sinnesstämningar som finns. Efter hand blev vi mer vana och vardagen började få lite struktur igen. Lyckan när han log första gången, kröp den första sträckan eller tog dom första stegen är obeskrivlig. Att få älska och bli älskade av denna lilla kille är helt fantastiskt. Vår Elliot är fantastisk!

Vi hade ganska tidigt konstaterat att vi båda ville bo i hus när vi blev en familj. Det tog ungefär ett år av husvisningar innan vi hittade det som vi båda skulle bli förälskade i. Efter diverse turer skrev vi på kontraktet den 3 oktober 2006. Den 27 december fick vi tillträde till huset, och den 30:e kördes flyttlasset med hjälp av många glada vänner. Nu har vi börjat bo in oss och både huset och Stenhamra känns som hemma. Vi har också blivit väl medvetna om att det som husägare alltid finns något att göra, men har valt att börja lite småskaligt. Under de första 1,5 åren var det mest lite målning och tapetsering samt arbete i trädgården som skett. Under de nästföljande 1,5 har vi mest satsat på nödvändigt ont så som radonsanering, ny varmvattenberedare och takbyte. Vi har också bytt i princip alla vitvaror i huset. Enbart spisen står kvar sen tillträdet.

Den 7 juni 2007 började Elliot på förskolan. Den verkar jättebra, fast ligger kanske lite långt bort. Det tar ungefär en kvart att promenera dit med vagnen, men något fortare när vädret inbjuder till att ta cykeln. Det var inga som helst problem med inskolningen och Elliot är nu känd över hela förskolan som det bilälskande yrväder han är. Står en dörr öppen någonstans dröjer det inte länge förrän han har sprungit dit för att kolla läget. Han älskar sin förskola och det händer ofta att han inte alls vill gå hem när vi kommer för att hämta honom.

I april 2008 upptäckte vi att familjen väntade tillökning och den 28 november, tre dagar innan utsatt datum, föddes Wilton. Den här gången var det inga konstigheter så efter mindre än 24 timmar på BB åkte vi hem. Vi saknade Elliot så mycket, som var hemma med mormor och morfar. Det var en stolt storebror som kom hem och deklarerade för mormor att det här var hans lillebror och han hette Wilton, inte Milton. Nu försöker vi lära oss hur en flerbarnsfamilj fungerar och jobbar på att få ihop vardagsrutiner igen. Och nu blir det snart allvar när även tvåan ska in på dagis den 19 januari 2010.

Omänskligt
Till vår familj hör också en liten katt, Petter. Eller liten och liten förresten. Han väger dryga fem kilo och föddes den 6 juni 1999. Hos oss har han dock bara bott sedan vi flyttade till Indalsbacken, det vill säga hösten 2003. Då fick vi honom från Petras föräldrar för att vår andra katt Yen skulle få sällskap. Nu finns tyvärr inte Yen hos oss längre.

Petter har världens tålamod med barnen och när han inte är på humör för deras närmanden, vilka kan bestå av allt från päls- och svansdragning till pussar och kramar, så väljer han att helt enkelt gå till ett annat rum. Det verkar som om han är ganska nöjd med att vara utekatt igen. Han har lagt sig till med ett ganska stort revir men det är ingen ovanlighet att han kommer hem med sår. Jaktintresset av annat än grannkatter är dock ganska lågt. En blåmes och en ekorre är dom enda byten han hittills valt att visa upp. När vintern kommer så visar sig dock lite av innekatten i honom igen. Han går bara ut på kortare promenader om det är för blött eller kallt.